Volontär i Bolivia

Vi har skruvat upp tempot lite nu på Cidic, jag har lite blandade uppgifter nu i början för att kunna se hur organisationen fungerar. Jag har jobbat på centret i Llojeta och börjat mina efterlängtade spanskakurser!

På Cidic finns det ett dagcentra för dagisbarnen. Föräldrar som jobbar under dagarna kan lämna in sina barn där då de går till jobbet. Det har varit ett stort problem med föräldrar som lämnat sina småbarn ensamma hemma under 5-8 h eller mer, eftersom de måste jobba för att få pengar till familjen. Det är mycket riskabelt eftersom barnen kan skada sig då de är ensamma hemma, och det finns en människohandel här i La Paz, speciellt i den fattiga delen av stan. Det finns exempel på detta som organisationen personalen har berättat för mig. Det är också vanligt att se folk som jobbar samtidigt som de bär barnen i famnen eftersom de inte har råd med dagis.

 

 

Dagis för en dag kostar vanligtvis 30 bolivianska pesos permåltid, det blir 60 pesos, och lite mer för arbetet. Detta går inte ihop med familjer som drar in runt 10-30 bolivianska pesos om dagen..
På Cidic finns det ett fåtal platser och räcker tyvärr inte till alla, det är självklart gratis och till stor ekonomisk hjälp för familjerna.

Jag har även jobbat lite med ungdomarna som behöver hjälp med sina engelska läxor. Det är verkligen en utmaning att översätta engelska ord till spanska och vise versa, men det går!

Jag har översatt massor med brev från er faddrar till barnen och brev från barnen till er. Måste säga att det är en stor ära att få läsa breven. Barnen är jätteglada över att höra från sina faddrar i Sverige.

Jag har också varit på många hembesök och fått höra många historier från folket som bor under svåra förhållanden. Flera av historierna skulle jag vilja skriva här på min blogg. Det är historier som berört mig, starka människor som jag känner måste uppmärksammas lite. Jag känner mig privilegierad att jag kan sitta ner ansikte mot ansikte med de här människorna och höra deras starka historier.

Första historien jag skulle vilja skriva, handlar om en pappa som heter Maximiliano uppe i "El Alto" och hans fyra barn.

Familjen Condori.

Den här familjen har klarat allt relativt bra med tanke på omständigheterna och tack vare den starka pappan som tagit sitt ansvar.

År 2003 blev mamman psykiskt sjuk. Hon lider av schizofreni och började bli en helt annan människa.
För sju år sedan flyttade hela familjen inklusive mamman till La Paz. De levde i San Antonio innan och flyttade till La Paz eftersom de inte hade något hus att bo i där. Pappan jobbar med att laga bilar för att senare sälja dem.
De levde bra här i La Paz trotts omständigheterna med fattigdom och mammans sjukdom tills mamman födde det fjärde barnet. Familjen märkte att hon blev sjukare och sjukare. Hon blev mer och mer aggressiv och började slå sina barn och Maximiliano med bland annat stenar och andra tillhyggen. Hon hade inget tålamod alls och sjukhuset kunde inte hjälpa henne. Pappan jobbade på dagarna och mammans sjukdom artade sig så att hon tog med sig de minsta barnen ibland och kom hem två dagar eller senare. Hon var förvirrad och blev mer och mer aggressiv mot familjen. År 2007 lämnade mamman familjen för att aldrig återvända igen.

Familjens grannar har sagt att de sett henne i Son Azur. Hon tvättar sig inte, hon äter knappt och bor ute på gatan. När pappan berättar detta är han nära att brista ut i tårar. Han har ett brustet hjärta.

Pappan gör allt idag, han tvättar, lagar mat, och tar hand om de fyra barnen som idag är 17,15,12,8. Alla utbildar sig idag i skolan tack vare Cidic, Handihand och ni faddrar. Två av barnen har idag faddrar.
Mammans öde gör barnen och pappan väldigt ledsna, det är en person de älskar och en gång kände.