Volontär i Bolivia

Hej kära läsare, faddrar och vänner.

Jag har inte skrivit aktivt på ett tag nu, det har inte varit så mycket att skriva om tyvärr eftersom jag legat hemma sjuk, jag missade en verkstad som Cidic och Handihand arrangerade för familjerna uppe på Llojeta den tredje maj pga. sjukdom. Verkstaden handlade om hur man ska kommunicera på ett bra sätt i familjerna och hygien.

Jag började bli sjuk förr förra fredagen med en förkylning som tog hårt på krafterna, det artade sig till en magsjukdom som totalt torkade ut mig totalt. Jag var sjukskriven i närmare en vecka. Det hör till att resa antar jag.

Jag har alltså inte gjort så mycket mer än legat på min säng och stirrat på fyra väggar så jag tänkte skriva lite om mitt påskfirande i Caranavi.

Caranavi är en stad som ligger ca fyra timmars resa med bil från La Paz centrum, Caranavi tillhör La Paz men ligger mycket mycket längre ner beläget, därför är det så mycket varmare.

Jag fick chansen att följa med en av mina vänner från jobbet och kunde inte tacka nej. Vi skulle åka och hälsa på hennes vänner och familj.

Då vi började resan och kom ut på vår väg som leder till Caranavi körde vi förbi en checkpoint med ett stort kors i början av resan. Då saktade chauffören ner, han vevade ner rutan, tog sin Coca-Cola, han hällde ut lite på marken, och drack lite själv. En till Pachamama och en till sig själv, detta för att vi ska få skydd under resan. Andra passagerare började göra korstecken och jag började bli orolig, jag är inte troende men bad en tyst bön för jag hade ingen aning om vad som väntade.

Det som väntade var en lång slingrig väg, dimma och dålig sikt. Efter tre timmars resa kom vi till en smalare väg "Camino del muerte". Det här var inte den värsta dödsvägen som finns i Bolivia, men tillräckligt läskig för mig. På vägen trängdes lastbilar och bilar. Berget vi körde på sträckte sig ungefär 100 meter över oss och 100 meter neråt mot en flod, vägen var byggd av lera som är känt att kunna ge vika när som helst. Vi klarade oss i alla fall, det är jag lycklig för!

Det var något helt annat än La Paz centrum, Caranavi. Värmen slog oss när vi kom till staden. Bredvid oss där vi bodde (en bit utanför den lila byn) växte det vilda mandariner, papayor och det gick en stor fiskrik flod utanför oss.

Familjen som vi bodde hos hade kossor och kycklingar, de levde enkelt och helt underbart.
Första dagen tog killarna i familjen med mig upp till vattenfallen som vi klättrade upp för. Vattnet var varmt och drickbart, det kom från en flod långt upp i bergen.

Sen åt vi våran påskmiddag, det var jättegott. Det är en tradition att man inte ska äta kött på påsken, så det var mycket vegetarisk mat.

Dagen efter var vi tvungna att äta kött, vi hade ju överlevt en dag utan. Familjen hade köpt en get som vi slaktade och åt, hur gott som helst, även om jag får erkänna att jag inte är van vid att se maten levande innan jag äter den. Som tur var hann vi inte knyta några starkare band.

På kvällen tog familjen med mig som är en fiskefantast på en fiskerunda, vi fick inget, men kvällen var magisk. Vi lyssnade på en fotbollsmatch, himlen var stjärnklar, och där inte stjärnorna lös lyste eldflugorna.

Under dagarna när värmen var som värst släckte vi värmen med polen som låg precis utanför där vi bodde.